Trots att pingsten är den tidigaste sedan 1913 (d.v.s. den tidigaste som firats i denna kyrkolokal)kunde 40-talet gudstjänstdeltagare inleda dagens gudstjänst med sången "O vad jorden nu är skön, klädd i sommardräkten" med musik av Mozart. Därefter sjöng vi som lovsång sista versen av "O Gud som skapat vind och hav" ("O du Guds Ande, kom och sänd").
Under momentet "Barnens ljus" berättade Anna-Karin om Guds Ande med hjälp av ett blått lakan som vi rörde och vars "vind" vi kände. Barnen blev påtagligt upprymda av att röra sej under det himmelsliknande, vajande lakanet, vilket fick Anna-Karin att associera till den heliga upprymdhet som fyllde lärjungarna den första pingstdagen - då de som varit så missmodiga och fega fylldes av kraft och frimodighet. Och inte minst: glädje!
På söndagsskolan handlade det om bönen, hur vi får tala med Gud, och den senare delen tillbringades utomhus i försommarluften. Under tiden läste Rolf texten från Apostlagärningarna om den första pingsten (den som brukar kallas kyrkvärdens mardröm p.g.a. alla konstiga namn på länder och områden som omnämns där) och höll ett personligt vittnesbörd.
Anna-Karin anknöt i sin predikan till pingstdagens resultat i form av en stor kristen församling, präglad av stark gemenskap kring Jesus och hans ord. Predikan spontansimultantolkades av en kyrkvärd till engelska för några nytillkomna gudstjänstdeltagares skull - kunde detta ske mer passande än just på pingstdagen, som ju bl.a. just handlar om överbryggandet av språkbarriärer?
Och efter predikan sjöng vi psalmen "Helige Ande, låt nu ske" samt, till avslutning, "Friheten sträcker ut sin hand". Och så var det dags för servering - fest i dagarna två, således! Så som en pingsthelg ska och kan firas, trots att Annandagen slopats som röd dag i almanackan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar